Krönika av någon annan.

Jag har nyss läst bitvis av denna krönika om Asperger som du kommer till om du klickar på rubriken i detta inlägg. Den kändes väldigt träffande.
Jag ska citera mina favorit-paragrafer.

Även vi som har AS vill vara en del av en grupp, och därför försöker många av oss att anpassa oss efter de regler som finns. Men oftast resulterar det bara i kaos. Detta kaos beror på en felkoppling någonstans. De regler som de flesta tar för givna och har inbyggda, finns inte inbyggda hos oss. Jag brukar därför be min omgivning säga till när jag gör någonting fel, förklara varför det är fel och slutligen förklara hur jag ska göra istället. Men eftersom reglerna är inbyggd kan de flesta inte svara på varför någonting jag gör är så fel, de kan bara säga att det är fel.


För att ta ett gammalt exempel som jag har brottats länge: Vad säger man om ett par byxor man anser vara fula? En tjej kommer fram och undrar vad jag tycker om hennes nya byxor. Jag förstår att hon är stolt över dem, men jag anser att de är fula som stryk. Jag tror att jag nu har rätt att säga vad jag tycker eftersom jag faktiskt har blivit tillfrågad. Men när jag gör det, brukar de flesta skrika i högan sky ”Så kan du ju inte säga!”.


Då undrar ju jag förstås varför jag inte ska säga vad jag tycker när jag har blivit ombedd att göra just det. På det har alla människor ungefär likadana argument. De anser att jag ska ”linda in” svaren i diplomatiska utlägg som ”ja, det är ju inte riktigt min stil” eller liknande, för att inte såra personen som frågade. Det lustiga är att alla verkar använda sig av samma knep, men aldrig uppfattar när de får dem utspelade mot sig själva. Slutsatsen är alltså att man bara får säga vad man tycker så länge det är någonting positivt. Det irriterar mig till förbannelse – varför frågar man om man inte är beredd på ett ärligt svar?

Kommentar: Detta är väldigt träffande för mig. En rent logisk grej - de frågar mig vad jag tycker, men blir förbannade om jag säger vad jag egentligen tycker och anser att jag ska ljuga istället. Varför det? Jag ljuger inte. Varför ska jag spela till personens fåfänga och säga att de sjunger jättebra, eller har jättefina kläder (bryr mig inte om kläder så mycket, så fråga mig inte ens!)? Sjunger en person skitdåligt och alla säger att det låter fint, ja då åker de på Idol-audition och gör bort sig, för att sedan gå och gnälla om att juryn är så himla elak. Det är ju idiotiskt!

Vem kan egentligen, helt ärligt, säga att man tror på andra människors existens? Vår känsla av att det bara är jag själv som är verklig, tror jag kan förklara det som många tolkar som avsaknad av empati. De flesta som hamnar inom autismspektrumet utmålas ofta som känslokalla zombies. Andra tror att vi inte förstår när någon är ledsen eftersom vi är så självcentrerade (vilket inte bara existerar bland diagnosticerade individer) och inte reagerar på det sätt som anses vara lämpligt. Vi vet visst när folk mår dåligt, men eftersom vi själva inte tillåter beröring från vem som helst, petar vi inte heller på vem som helst. Det är inte vem som helst som får räcka mig en näsduk eller lägga en arm om mig. Därför behandlar jag inte heller någon så, om jag inte vet att det är vad den personen önskar av mig.

Kommentar: Detta stämmer på så många nivåer. Jag bryr mig när folk mår dåligt - eller i alla fall folk jag känner. Som familjemedlemmar eller vänner. Men jag är väldigt noga med att inte ta på någon om jag inte vet, eller tror, att personen förväntar sig det. Någon gång har det hänt att jag har trott att det är det rätta, men då har jag fått skäll för det istället.
Och då kommer vi in på det här med beröring. Jag gillar inte att folk tar på mig helt oväntat, speciellt i ryggen, om det inte är någon som jag känner väldigt väl och tycker om. Jag vet inte om det är jag som är annorlunda, men jag älskar att krama folk. Kramar är... ja kanske inte det bästa som finns, men det är bland topp-10 på intimitetslistan.

Många människor blir berörda av ledsna människor därför att de sätter sig in i deras situation. För att citera en vän, då hon grät över en scen i Anne Franks dagbok: ”Jag gråter ju inte för att det är synd om henne, jag gråter för att jag tycker synd om mig själv om jag var hon.” Jag fungerar inte så. Jag tycker att det är synd att någon är ledsen för att jag av egen erfarenhet vet att det är jobbigt att vara ledsen, men jag känner mig inte delaktig eller ledsen själv. Det är som att prata med människor som förutsätter att man förstår hur de tänker. Jag vet inte hur en ledsen människa känner sig, jag vet bara hur jag känner mig när jag är ledsen, och vad är det som säger att vi känner samma sak?

Kommentar: Det här är jag lite delad om. Jag har aldrig tänkt på vad det är som får mig att gråta i sorgliga filmer, men om jag skulle försöka förklara det så blir det ändå något i samma stil. Jag gråter ofta när andra gråter, varför vet jag inte riktigt. Kanske det är så att jag tycker synd om personen för att jag kanske skulle gråta över samma sak. Nej, jag har inte den blekaste aning om hur en ledsen människa känner, "bara hur jag själv känner mig när jag är ledsen" som författaren ovan skrev, men jag har alltid antagit att de kanske känner likadant, därför gråter jag. Tror jag. Men jag vet inte.
Det där lät nog inte vettigt vid närmare eftertanke, men skit samma.

Jag rekommenderar STARKT att läsa hela krönikan, eftersom den träffar på så många punkter och ger en bra inblick i hur många med asperger fungerar.
Här är länken ifall det inte fungerar att klicka på rubriken i detta inlägg: http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/kronikor/ensamvarg_och_flockdjur_kronika.html


Goldug signing out @ 2010-12-31 16:14