Lite viktigt meningslöst pladder.

Ibland smyger livet sig upp bakom dig och skrämmer skiten ur dig.
Jag har råkat ut för detta fenomen ett par gånger i mitt liv. Något mer vidareutvecklat får ni inte, för jag har ingen som helst poäng med uttalandet. Det är helt enkelt bara så.

Skämt åsido, man kan bli väldigt överraskad ibland. Idag har jag haft en "spännande" dag.
Min far fyller år idag (typ 50 eller 150) och jag ringde ju då och gratulerade honom. Eller vänta, jag kanske ska ta dagen från början...

Det började med att jag vaknade klockan 16.00, plus/minus någon minut. Sedan steg jag upp, noterade att katten inte hade någon mat, jag hade ingen mjölk och kattsanden var slut (luktar skit. Bokstavligen.)
Så jag gjorde som varje vettig kattägare gör, jag klär på mig och åker till affären för att inhandla livsmedel åt katten. När jag kom ut så märkte jag en vidrig sak: det hade snöat. Ända sen jag var liten har jag avskytt snö, jag förstod inte meningen med den. Det är kallt, blött och folk tycker det är väldigt roligt att kasta den på dig.
Hur som helst, jag knuffade igång bilen (ja, knuffade. Min startmotor är väck) och körde med slitna sommardäck hela långa vägen till Coop Forum. Det är minst 700 meter. Tror jag.
Jag hittade en fin parkeringsplats och parkerade, gick in i affären och köpte bröd, mjölk, kattmat och kattsand. Kalaset gick på över 130 spänn. Kattmaten gick på runt 100 spänn. Kattfan...

När jag skulle åka hem så förväntade jag mig naturligtvis att få knuffa igång bilen igen, men vred ändå på nyckeln av gammal vana. Bilen startade utan protest. Bilfan...
Kom hem 10 minuter senare (det var redan halt!) och gav katten mat, läste på förpackningen kattsand att man INTE ska slänga den i toaletten, varpå jag slängde ner allt i toaletten och spolade med jämna mellanrum. Det funkar visst!
Hällde upp kattsand och kattfan skulle naturligtvis pissa medans jag försökte få det jämnt och fint...
Gick och tryckte igång datorn, gick in i köket, stekte kycklingburgare och åt det tillsammans med det tydligen gummi-baserade brödet framför datorn. Spillde ner hela tangentbordet med dressing, fick ett vredesutbrott, varpå jag hämtade papper och det var som om inget hade hänt.

Jag kom därefter på att farsan fyller år och jag ringer till honom för att gratta honom. Samtalet lät ungefär såhär:

-Tjena farsan, läget?
-Ja, det är bara bra, själv då?
-Förkyld och mår mentalt dåligt. Grattis på födelsedagen!
-Tackar. Mår du dåligt?
-Ja.
-Inte lika dåligt som mig.
-Hur vet du det?
-Det gör du inte, så är det bara.
-Du ska alltid vara värst!
-Nähä.
-Joho.
-Nänänä.
-Jojojo.

Så höll samtalet på ett tag och till slut:

-Du är så jävla egotrippad!
-Nähä, det är jag ju inte!
-Jo, du ska ju alltid vara värst!
-Nä, det ska jag ju inte, det är ju du som alltid ska vara värst!
-Nähädu, det är du!
-Nä, du sa ju att du alltid har det värre än mig!
-Nä för fan, det var ju du! Gubbjävel!
-Nä nu slutar vi det här samtalet, det var inget roligt.
-Ja det är lika bra, jag blir bara förbannad!
-Ja. Men ha det bra.
-Ja, detsamma. Hej.
-Hej.

Vi har en fantastisk relation, pappa och jag.

Vid det laget var jag så frustrerad att jag funderade på att slänga ut telefonen genom fönstret, vilket jag inte gjorde. Jag kom nämligen på att jag inte har råd med en ny telefon.
Senare ringde han och bad om ursäkt, varpå tjafset började om igen.

Hur som helst (jag använder den frasen ofta).
Lite senare pratade jag med en tjej (inget namn nämnes) som det har varit lite tjafs med. Det hela var så väldigt deprimerande först, men vi redde ut ett par saker och efteråt kändes det lite bättre, men ändå inte så bra. Huvudsaken är att jag kom på att jag skulle lämna henne bakom mig, vi är väl fortfarande vänner, men något mer blir det aldrig.

Av en slump så började jag prata med en tjej som samma dag hade reggat sig på hemsidan i fråga. Det var nog hon som började prata antar jag, för jag brukar inte inleda eller deltaga i några längre diskussioner på internet med tjejer (eller "Kvinnor" om man ska vara politiskt korrekt). Men hur som haver så blev det en lång konversation, vilken ledde vidare in på MSN. Det var länge sedan jag pratade så länge med en främling via MSN. Mycket länge sen.

Nu kommer slutpläderingen. Om ni har hängt med så här långt, så tack!

Det hela visade sig att vi har mycket gemensamt. I princip allt enligt min mening faktiskt.
En så eländig dag (nåja) avrundades med att jag träffade/pratade en underbar person som gjorde mig oändligt glad (jag vet inte riktigt varför).
Är det naturens balans? Stjärnorna? Gud? Jag vet inte.
Jag är bara glad att vi började prata, och jag ser fram emot att få prata med henne igen.

Förlåt för det långa inlägget. Jag kunde inte låta bli.


Goldug signing off @ 2007-11-04 02:02.