Filosofivarning.

Tänk så känslomässigt påverkad man kan bli av att se något som är bekant för en själv.
Jag såg nyss på en dokumentär-film som heter "Autism The Musical" (produktionsår 2007). Den handlar kort sagt om ett gäng autistiska barn som ska medverka i en musikal som kallas "The Miracle Project". Inget 100% professionellt, men ändå.
Första tanken jag hade var "Vem i helvete är så dum att försöka organisera en massa barn med Autism till att medverka i en MUSIKAL?". Jag fick mitt svar i filmen och jag blev ganska mållös.

Filmen är inte sorglig, tvärtom, men jag började gråta flera gånger när jag såg på den. Jag blev till och med tvungen att ta paus från den ca 10 minuter åt gången.
En av anledningarna är denna: När jag fyllde 15 år fick jag diagnosen "Autismspektra-störning angränsande till Aspergers syndrom" (enkelt sagt: Autism med inslag av Aspergers). Jag är nu 21 år, alltså har jag känt till det i 6 år. Först nu när jag såg den här filmen insåg jag detta: Jag har Aspergers!
Det är väldigt svårt att förklara hur det kändes, och varför, men låt oss säga såhär: jag har länge känt till att jag har Aspergers, jag har fått det förklarat för mig gång på gång, väldigt noggrannt, och jag har varit helt okej med det. Men innerst inne har jag på sätt och vis förnekat det av någon anledning. Det har som inte slagit mig rent känslomässigt tidigare. Men nu gjorde det det. Nu förstår jag äntligen på 100% allvar att jag har Aspergers, och vad som innebär med det. Nu förstår jag äntligen att jag inte är ensam på jorden med att ha Aspergers (jag visste ju att det fanns många fler, men det har ändå inte känts så) och jag förstår hur jobbigt det var för min familj när jag var liten, speciellt med tanke på att de inte visste om något förrän jag var 15.
Men mest av allt så är det att jag inte är unik, på både gott och ont.

Innan så såg jag mig själv, på något sätt och vis, som unik. Det fanns ingen annan i världen som var som jag. Men det finns det.
Det finns ingen som är EXAKT som jag, men det finns de som är bitvis som jag, och som kämpar med det varje dag.

Jag rekommenderar för alla som mot förmodan läser detta: Se filmen! Försök att få tag på den, köp den på dvd, importera om så behövs, eller till och med ladda hem den ifall inget annat alternativ finnes (den är nog inte marknadsförd jorden runt, om ens marknadsförd alls).
Och rekommendera den för alla era vänner och bekanta.
Alla människor på jorden bör se den här filmen och förstå att alla med Autism och Aspergers är olika, och få en inblick i deras vardag, få en förståelse om problemen alla föräldrar till barn med Autism har. För det är inte bara barnet och uppfostran som är problematiskt, i USA finns det inte ens någon direkt lösning till vad de ska gå för skola, om någon skola alls överhuvud taget.

Det har varit en känslosam dag för mig idag. Allt tack vare filmen.


Goldug signing off @ 21:39 21/6 -08