Allt som är viktigt.

Jag har kommit underfund med en sak.
Livet blir aldrig vad man har tänkt sig, och ingenting varar någonsin för evigt... när man är ung.

I över 2 månader har jag levt i en drömvärld. En värld där ingenting någonsin skulle kunna skada mig. En värld där jag kände mig älskad av allt och alla, dock så kändes det ändå som att jag aldrig har varit ensammare. Någonsin.

Amors pilar träffade äntligen något. Jag träffade Mia som jag relativt tidigt kände att jag älskade.
Jag gjorde allt för henne, vad hon än bad om. Och jag trivdes med det.
Hon sov över flera gånger, dock så hände det aldrig någonting (troligen till morsans stora glädje). Anledningen till varför det aldrig hände något var, som hon sa, att hon blivit utnyttjad så fruktansvärt mycket av alla sina ex. Speciellt den senaste.
Så jag var aldrig pressande, jag sa åt henne att jag hade all tid i världen att vänta tills hon kände att det kändes rätt.

Den dagen verkade aldrig komma.

Efter 2 månader började hon bete sig lite konstigt. Hon började bland annat bråka med sin bästa kompis för att hon (Mia alltså) hade varit hos en killkompis men sagt åt henne att hon var nere på stan.
Själv tyckte jag att det lät väldigt löjligt, men okej då. Tjejer kan ju starta tredje världskriget över en klänning, så jag brydde mig inte så mycket egentligen, bara visade att jag stod på hennes sida.

Hon var ganska förkrossad en söndag, så jag kom och skjutsade hem henne till sig och vi satt och pratade en hel del och hon fick gråta ut.
Efter den söndagen kände jag att allt började gå åt helvete.

Hon började lite smått undvika mig, spenderade en massa tid tillsammans med kompisar och annars var hemma för sig själv (enligt vad hon sa åt mig i alla fall).
Sa jämt att hon inte hade tid att träffa mig. Undvek att svara på mina sms när jag frågade vad hon gjorde. Sa att hon var för upptagen, eller att hon inte orkade svara på mina sms eftersom jag "visste vad hon skulle svara: inget"...
Jag borde ha reagerat starkare redan då.

Jag visste redan att hon hade lite smått börjat snacka med sitt ex igen, men hon försäkrade att det inte var något mellan dem, de hade bara saker att reda upp. Sen var de bara kompisar.
Jag fick reda på att hon hade varit på stan och käkat med honom när hon hade sagt åt mig att hon hade varit för sig själv. En dag fick jag höra att hon hade fått skjuts hem av honom och att han hade varit där större delen av kvällen. När jag frågade henne dagen därpå så sa hon att hon inte minns vad hon hade gjort, efter lite övertalning så erkände hon att hon hade varit på stan och käkat med honom och en tjejkompis och fått skjuts hem, sen hade hon lagt sig på soffan och minns inget mer.

Vid det här laget har ni redan listat ut det jag var för envis för att inse.

Det var i Fredags. Jag ringde upp henne lite senare igen för att prata lite mer, eftersom hon inte svarade på mina sms.
Efter mycket om och men så blev hon förbannad för några småsaker som jag "hade gjort" (jag var trött och lite sur lördagen innan på Mirabell, sen hade jag råkat skriva hela hennes namn i mitt Diarium på Apberget.se).
Vi snackade om det, och allt verkade reda ut sig. Sen ringde hennes hemtelefon och det var tydligen viktigare.

15 minuter senare skickade jag ett sms och frågade om jag kunde ringa igen, men hon sa att hon var alldeles för upptagen med nåt annat. Jag skrev "Okej" och fick som svar att hon gjorde slut med mig. Hon gav mig ingen förklaring om varför.

Igår Måndag kollade jag på apberget ifall hon hade skrivit nåt till sitt ex.
En timme efter att hon hade gjort slut med mig så hade hon suttit och skrivit till sitt ex hur mycket hon älskar honom och allt.

Det är tacken man får. Och nu, medans jag skriver, svarar hon äntligen på mina SMS och sitter och påstår att JAG har gjort henne en massa ont! Men VAD jag har gjort, det säger hon inte!

Jag säger sällan det här om någon, men hon är en B I T C H !


Med darrande händer,
Goldug signing off @ 20:13 27/5 -08