Irriterad på meningslösa besserwissrar

VARNING!

Detta inlägg innehåller information av privat natur och svordomar. Om du inte vill veta så mycket om mitt och min sambos privatliv, eller misstycker användandet av svordomar, så kan du hoppa över detta inlägg.

VARNING!

Nu är jag måttligt förbannad.

Min sambo är den typen av människa som känner ett behov av att skriva om sina innersta tankar på Facebook. Det är helt okej, så länge det inte sårar någon individ.

Men medans det är okej, så tycker jag att det INTE är okej för andra personer som inte känner oss att slänga in onödiga och negativa kommentarer varenda jävla gång!

Idag blev jag less på riktigt.

Tidigare i våra liv har vi gjort en abort. Det var bland det jobbigaste jag någonsin varit med om och det sitter fortfarande och gnager i bakhuvudet en stor sorg, men det var nödvändigt.

Vi har båda en Autismspektrumstörning, hon Atypisk Autism och jag Aspergers Syndrom, så vi behöver en viss trygghet om att det finns hjälp att få om det skulle kännas övermäktigt för oss i framtiden. Därför gick vi till Socialen för att få reda på vad det fanns för hjälp att få.

Den generella uppfattningen jag fick av mötet med socialtanten var att de skulle typ tvinga oss att adoptera bort barnet om vi behöll det. Vi tyckte inte det kändes okej. Dessutom så tyckte hennes föräldrar inte att vi var redo för att bli föräldrar (det var väldigt tidigt i vårat förhållande), så för att blidka alla parter så blev det en abort.

Det har gått två år sedan dess och min sambo börjar bli sugen på att skaffa barn någon gång i framtiden.

Detta skriver hon ju då naturligtvis på Facebook, vilket är helt okej. Problemet är att hon skrev väldigt mycket och lite väl mycket information om aborten när den gjordes, vilket gav henne väldigt mycket problem. Personer på Facebook som var hennes "vänner" skrev så inåt helvetes mycket skit och negativitet om att vi gjorde abort, började kalla henne för barnamördare och allt sånt skitsnack.

Hon har fått leva med sådan negativitet och personliga påhopp sedan dess, oavsett vad hon skriver och hur många hon blockerar.

Det kändes dock som att det hade lugnat ner sig det senaste halvåret.

Hon skrev inte lika mycket privata saker och allt negativt som kom blev raderat omgående. Endast ett fåtal gånger har det blossat upp med hatet på hennes Facebook-sida och dessa har snabbt blivit kvävt av delvis mig och hennes riktiga vänner, men även andra på Facebook som lessnat på att hon bara får en massa negativitet.

Så det var lugnt. Tills idag.

Min sambo skrev nu att hon vill skaffa barn i framtiden och sådant.

Detta bemöttes först med positiva reaktioner, men det slank ändå in en och en annan slamkrypare.

"Jag tycker att man ska kunna ta hand om sig själv helt innan man blir förälder. Förstår att du känner ett sug och det får du med all rätt göra, det är normalt. Men att sätta ett barn till världen innan du klarar av att ta hand om dig själv är bara egoistiskt."

"Soc har ju redan bedömt att ni inte kan ta hand om ett barn."

Osv.

Visserligen är det mest positiva kommentarer och folk som försvarar henne, men ändå. Jag tände till direkt.
Därför skrev jag ett svar. Med det vill jag klargöra några saker som vissa personer inte tycks ha fattat genom åren. Detta svar delar jag nu med Er, Hela Världen, i ett hopp om att få slut på en del idiotiska kommentarer.

Socialen har inte bedömt något. Däremot så fick vi den känslan av just den socialarbetaren vi pratade med just då, samt att deras standard-praxis är att INGEN med handikapp får behålla barnet förrän en ordentlig utredning gjorts, som dessutom (enligt alla opartiska personer jag pratat med) går in med attityden att personen som utreds inte ska klara av det. Man blir väldigt trackad av utredarna i onödan.

Nu när det är avklarat så kan jag säga det att vi faktiskt visst klarar oss själva. Det vi har hjälp med från hemtjänsten är att vi får hjälp med att organisera inhandlingen och färd till och från affären (blir billigare än att ta bilen själva, så vi klagar inte :) ) samt att de hjälper oss med städningen då min kropp inte klarar av det. Tekniskt sett så klarar nog M av städning egentligen, men hemtjänsten är skriven på mig, endast mig och inte M.

ALLT utöver städning och inhandling fixar vi själva, och vi fixar det BRA! Min gode man har t.o.m. sagt att jag inte behöver honom eftersom jag fixar ekonomin helt på egen hand, därför kommer jag inte att ha någon ekonomisk gode man från och med nästa år. Han kommer att finnas kvar som stöd utifall att det skulle krångla med försäkringskassan, eller om staten skulle kränka mig el. dylikt, men inget förutom det.

Den här lägenheten funkar ganska bra om vi skaffar barn. Vi kanske inte får plats om vi skaffar fler barn, eller kanske när barnet börjar bli stort, men det är framtiden. Man kan inte förvänta sig att bo kvar i samma lägenhet/hus hela sitt liv.

Att jag inte kan ha samma frihet om vi skaffar barn är jag fullt medveten om. Jag har tänkt igenom det här med barn noggrant ända sen jag fick veta om min diagnos och upptäckt alla mina brister. Jag må ha en diagnos, men jag är inte direkt ointelligent.

Hur som helst så tycker jag att det är på gränsen till kränkande bara det faktum att jag måste skriva en så detaljerad beskrivning om hur vårat PRIVATLIV fungerar bara för att folk ska kunna hålla käften och låta M ha sina drömmar och åsikter utan att bli nerröstat varenda jävla gång bara för att hon inte skriver ut varenda liten detalj och inte är lika bra på att formulera sina argument på ett lika vältaligt sätt som jag!

Nu hoppas jag att hon ska få ha sina åsikter och drömmar ifred!